Nu är det gjort. Nu har jag sökt mina utbildningar som jag grubblat och tänkt på i flera månader. Tre stycken distansutbildningar, och fyra stycken ortsbaserade utbildningar. 1:an är distans, 2-3-4 är ortsplacerade, 5 distans, 6 ortsplacerad och 7 distans. Självklart hoppas jag mest på socionomprogrammet eller på kostvetarprogrammet, men nu känns det som att det faktiskt inte spelar någon roll. Alla utbildningarna är till något jag vill bli.

Jag kommer söka dessa utbildningar imorgon:

• Socionomprogrammet
  - Norrtälje, distans
  - Stockholms universitet
  - Ev. Uppsala universitet
• Arpetsterapeutprogrammet
  - Luleå, distans 
• Beteendevetenskapliga programmet
  - Härnösand, distans
• Kostvetarprogrammet
  - Uppsala universitet

Jag känner att det är vad jag vill arbeta med egentligen. Det känns inte okej längre att göra vad alla andra sagt att jag borde göra och vad jag borde bli. Anledningen till att jag från början sökt till lärarprogrammen är för att jag lyssnat för mycket på folk i min omgivning då de sagt att det är den säkraste utbildningen; lätt att komma in, lätt att få jobb, finns alltid jobb inom yrket och så vidare. Och som färsking direkt från gymnasiet så är det ju klart att man lyssnar och bli påverkad av sådant. Men nu har jag studerat vid 3 lärarprogram och känner fortfarande att jag inte passar som lärare vad gällande mina egna känslor. Jag vill hellre bli handläggare inom barn- och omsorg eller inom äldrevården, eller arbetsterapeut. Jag vill hjälpa människor på ett annat sätt än att lära dem. Jag kan inte påverka hela Sverige med mitt val av yrke, men jag kan göra skillnad för några individer och det räcker för mig. Jag har ju viss erfarenhet av sådant i och med min syster och mitt vikariat på äldreboendet. Jag vet hur mycket en handläggares felaktiga val kan påverka en familj eller en individ. Nu vet ju jag också att det inte är enbart jag som socionom då som får ta ett beslut, men nog fan kan jag kriga för familjens/individens skull i alla fall. Jag kan bry mig. Visa att jag bryr mig. Det enda som just nu verkligen oroar mig är hur jag, om jag blir antagen till Uppsala igen, ska finansiera bussresorna. Förhoppningsvis kanske, kanske, kanske, kanske, jag har ett körkort till dess (vilket ju är en sporre för mig att se till att det sker) och då är jag inte i lika stort behov av ett busskort, även om jag inte kan pendla med bil hela tiden heller. Jag har kikat lite på stipendier man kan söka, vilket jag då kommer göra för den sakens skull och så ska jag ge mig fan på att samla ihop resterande HP-poäng för att söka CSN igen. Så en plan har jag ju, den ska bara gälla att få den att fungera också. 

Att vara ensam hemma brukar betyda lugn och ro och tid till att göra precis det man vill. Så eftersom sambon jobbar kväll så ska jag försöka få lite gjort, typ som att röja upp i sinnet. Jag har de senaste veckorna känt mig som ett vrak på grund av att allt har varit motgångar i omgångar. Är det inte ekonomiskt så är det något annat och är det inte det så är det något helt annat och så vidare. Jag har fortfarande svårt att acceptera att jag inte kan gå till gymmet, jag har svårt att acceptera att jag inte har råd att åka till skolan (som jag ju förvisso ändå inte vill åka till egentligen, men det är en annan femma), jag har svårt att hantera alla känslor som kommer i vågor hela tiden och jag har svårt att hantera allt som har med kropp och knopp att göra. På senaste tiden har det varit som om jag var tillbaka på andra året i gymnasiet och tyckte jag var tjockast i världen och inte ville och/eller åt. Nu är det dock så att tankarna är desamma som då men jag äter i alla fall; helt fel saker såklart. Godis, godis, godis. Jag kan inte släppa sockerbehovet och det gör mig rädd och arg på samma gång. Arg för att jag är så pass förbannat beroende och det är löjligt och rädd för att jag inte vill sluta som något "dåligt". Allt släpper inte och ordnar sig bara för att man blir vuxen.

Jag ska i alla fall försöka hitta en balans mellan allting. Jag ska få in mer rutin på att träna, på mina måltider (inte bara för hjärnans skull, utan också för magen), börja ha lite mer egentid, sätta mig och skriva ner mina känslor under dagen för att få avreagera mig och sysselsätta mig mer. Jag vet att jag måste börja ta bättre hand om mig själv, och som min kloka far säger: bli mer självisk ibland. Hela dagarna fylls med tankar om att jag för det mesta inte duger. Att jag kanske inte säger att jag älskar min sambo tillräckligt mycket, att jag gör för lite för honom eller i hushållet, att jag inte är tillräckligt bra för att få mer arbetspass, att jag är för dålig för att vara en universitetsstuderande och så vidare. Allt blir i en ond cirkel som skapar både medveten och omedveten stress för mig och jag mår bara sämre och sämre. Jag vet att det inte går att kompensera med att strunta i maten, som sedan gymnasiet varit min trygga utväg (hur blond är man då liksom?), utan jag måste själv ta ansvar med lite jävlaranamma och ställa mig öga mot öga mot problemen.

• Jag har bestämt mig för att var- till varannan dag ta en joggingrunda på morgon mellan 11-14 och på kvällen mellan 18-20 någon gång ta en promenad.
• Jag ska söka in till socionomprogrammet, dietistprogrammet, beteendevetarprogrammet och kriminologprogrammet. Jag vill inte bli lärare. Varken ämnes-, grund-, eller förskollärare. Jag har provat på alla programmet och det känns inte rätt. Jag tycker om yrkena, men jag vill inte lägga ner flera års utbildning på någonting som jag faktiskt inte vill bli.
• Jag ska försöka rensa ut socker ur min kost. Jag ska försöka hålla mig till frukost, lunch och middag med något mellanmål för blodsockret och magens skull. Jag ska verkligen försöka. 
• Jag ska börja skriva ner mina tankar och känslor och sammanfatta dagarna för att få bearbeta alla tankar.