Det största problemet med mig är att jag alltid vill ge upp för fort utan att ge saker och ting en ärlig chans. Jag förstorar upp saker och i mitt huvud framstår dem som världens största problem och det gör att jag ger upp. Jag ser inte framgångarna, utan ser alltid motgångarna.

Det fungerar hyfsat bra mellan Amber och Doris. Amber är som en helt annan hund sedan Doris kom hit; så fruktansvärt lugn och fin mot Doris - medan Doris i sin tur helst inte vill vara i närheten av Amber och kommer Amber för nära fräser hon ifrån. Det är just det som har fått mig att börja tänka och fundera på om det verkligen är rätt, samtidigt vet jag - tack vare att ha pratat med mor min - att jag måste låta henne få vänja sig ordentligt vid Amber vilket hon inte kan göra på bara en vecka. Eftersom jag och min pojkvän snart ska flytta så måste jag också ge det en chans i den nya lägenheten där ytorna kommer vara brutalt mycket större. Vår nuvarande lägenhet är 32 (eller 34) kvm och det säger en hel del om ytorna här. De finns inte ens. Dessutom är det så många stora möbler i den här lägenheten att man knappt själv kan vända på sig och då är det ju klart att hundarna hamnar i luven på varandra. Vår nya lägenhet har däremot 75 kvadratmeters yta att tillgodose oss med och då kanske det blir helt annorlunda mellan hundarna också. Då behöver dem liksom inte vara en meter ifrån varandra hela tiden, utan var och en kan gå och lägga sig i helt andra rum till och med. En annan faktor till att det är som det är kan också vara att Doris just idag började löpa. Idag. Just nu. Lägligt när vädret är som sämst? Nej.  Jag kanske tänker för mycket också.

Inser i skrivandets stund att jag måste investera i en kamera. En som inte heter Iphone och är sämst. Ska ta bild på hundarna men alla slutar med att de ser ut som att jag tagit kort rätt ner i en lerhög som någon bajsat i. Suddiga, gryniga och mycket mörkare än natten själv. Ska det överhuvudtaget bli hyfsade bilder så måste jag ha alla lampor i hela lägenheten tända och gärna parkera en bil med helljusen på i lägenheten och dessutom ha en byggarbetslampa i närheten. Då kanske, men bara kanske, bilderna blir bra. Letar dessutom runt efter diverse tillbehör till det nya tillskottet och inser, nu om någon gång, hur sjukt mycket saker det finns och önskar att jag hade "lovat bort mig" rikt istället.

 Försök ta kort på någon som är mörkare än befolkningen i Afrika i ett lika mörkt rum, trots alla lampor, så förstår ni vad jag menar ;)

Doris i sina nya trosor, inte alltför munter kanske ;)

Tror fanimej jag har lyckats. Vi har lyckats. De har lyckats. Alla har lyckats!

Doris och Amber ligger bredvid varandra, sover, avslappnade. Doris hänger inte i Ambers skägg och Amber älgar inte efter Doris som en ko på grönbete (där Doris råkar vara det godaste gräset i hela vida hagen). De sover, helt fantastiskt! Plötsligt tändes ytterligare ett hopp om att det kommer fungera galant och ingen behöver hata den andra och så vidare.

Note to self: Hundarna ska ha mat också och inte bara blängas på med ett fånigt leende.

Har just beställt en ny mobiltelefon med abonnemang och jublar över att äntligen få slippa min gamla Iphone som jag numera hatar mer än all broccoli i världen. En LG G2 är på väg till mig och snart kan jag slänga den andra sophögen till telefon. I övrigt var jag just och hämtade ut en sjuhelvetes massa kurslitteratur inför nästa kurs lärande och utveckling med inriktning mot förskolan. Är snart klar med min första termin på Uppsala universitet och är stoltare och gladare än någonsin över att läsa det program som jag gör. Allt som återstår av 2013 är tidigare nämnda kurs och en och en halv veckas praktik. Och en tenta. Och ett par hundra inlämningar. Första tentan avslutas nu på söndag då den ska lämnas in både digitalt och i pappersform. Tenta nummer två avslutas i mitten av november i form av salstenta i Fyrishov. Nervös? Ja, helt galet. Men lyckas jag få hundarna att vänja sig vid varandra ska jag väl fan klara en sketen tenta.

Hejhå!

Uppdatering från livet

Dag nummer två med två hundar och nog får jag väl lov att säga att det går precis som det borde. Doris är fortfarande misstänksam mot Amber, och Amber lika förstående som en drogad kalv. Ungefär. För tillfället ligger storkalven vid mina fötter och snarkar, medan lillen ligger i soffan och har det gott - båda ovetande om att jag snart ska dra med mig dem ut i regnet på en kissrunda. Jag tänker behålla hoppet om att de en dag kommer acceptera varandra; Amber måste förstå att hon inte längre är ensamhund och Doris måste lära sig att förstå att Amber inte kommer äta upp henne och det kan ta sin lilla tid. Amber har fått vara i hallen på förmiddagen, som i sin tur varit avspärrad för henne, medan Doris sakta med säkert har traskat runt i hela lägenheten och förhoppningsvis sett att Amber inte gjort en minsta antydan till att bry sig om henne. Nyss dammsugades det och då insåg nog båda att båda har lika mycket respekt för den där sugande djävulsgrejen.

Eftersom moder natur bestämde sig för att lägga av med världens skyfall antar jag att hundarna får vänta lite till med sin runda och jag får fortsätta dansa omkring i tonerna till Lady Gaga. Klagar inte alls.

 Amber i vintras.

Doris i soffan igår.

Amber, Bouvier des flandres, 1 år och 10 månader. Min första alldeles egna hund, alldeles egna på alla sätt och vis, min ögonsten och klippa. Med sina snart två år på jorden är hon ett typfall av en unghund, exemplarisk tonåring och kanske alldeles för lik mig själv. Hon är en liten hund i en väldigt stor kropp, inser inte alltid sin storlek eller styrka då det visst är helt okej att krypa upp i knäet på matte och husse eller rusa i ilfart efter den där extremt fula katten på andra sidan gatan. Samtidigt är hon lugnet självt. Stundtals är hon som en 100-årig gammal gumma som besitter all viset här i världen. Hon har bokstavligen all potential här i världen som jag ska försöka locka fram och få henne att inse själv och göra henne till den hund som finns bakom all tonåringshyfs. Planerna är att träna rallylydnad i framtiden och som mål har vi även att genomföra MH-testet med henne.

Doris, 7 år, Chihuahua, är vårt alldeles nya tillskott med endast ett dygns vana i det nya hushållet. Fortfarande aningen reserverad mot allt i sin närhet, i synnerhet Amber. Men vad kan man förvänta sig? Hon befinner sig med två helt främmande människor, i en ny stad, i en ny lägenhet och med en helt annan hund än de hon är van vid. Att hon behöver tid för att finna sig tillrätta med oss, men omgivningen och med Amber är ett faktum, och vem skulle inte behöva det? Jag är dock tvärsäker på min sak då jag säger att hon kommer komma att finna sig tillrätta med sin nya familj och sin nya kompis, allt hon behöver är tid och kärlek. 

Tanken om att skapa den här hundbloggen kom ifrån min mor. Tyckte tanken var alldeles förträfflig då jag kan samla bilder, tankar, hundarnas utveckling och träning och mycket mer på ett och samma ställe!