Nu så. Om två dagar drar studierna igång för fullt, och mitt upp i det ska jag och sambon flytta. Det blir en intensiv vecka; jobba, studera, flytta, leva. Men det ska ändå bli spännande, även om jag är ganska ångestfylld inför det här med distansstudier trots allt - just det där med campusveckor. Jag vet redan nu att jag inte kommer kunna infinna mig på den första campusveckan då ekonomin inte riktigt räcker till (att flyga dit och bo där under fem dagar är ett par tusen kronor mer än vad jag har). Så det där får jag se till att lösa på något vis, vilket ju borde gå.

Annars då? Jag har återupptagit mitt löptränande och har faktiskt planerat in en runda ikväll vid 18-tiden. Om det inte ösregnar, för då skiter jag i det. Likväl har jag funderat på att återuppta bloggen lite mer seriöst och faktiskt skriva mycket mer om hur det går med studier, träningen, jobbet och sådant som bloggen var ämnad till från första början.

Såååååå. Nu ska jag vidare mot mina föräldrar medan sambon är på jobbet. Sedan blir det till att börja packa och leva fan. ;)

Hej och hå. Long time no see. Eller något sådant. 

Så, vad händer? Har just avslutat det hektiska sommarschemat på jobbet. Fortsätter att bli inbokad på fler pass, så kanske är augusti fylld av jobb som genererar pengar inför Ullared. Who knows? Just nu ligger sambon och sover efter att ha jobbat ett nattpass och jag ska snart ner i tvättstugan och se till att vi får rena kläder igen. Annars tänker jag inte göra så mycket idag; kanske tar en långpromenad senare ikväll.

Är inne i ett stadie där jag vill göra så otroligt mycket, hittar inspiration överallt - men orken och de små pengar som behövs till projekten finns inte där p.g.a. stress över livet. Jag har inte hunnit med någonting alls egentligen nu under sommaren för att jag har spenderat så mycket tid på jobbet, och när man är hemma eller väl är ledig så orkar man inte göra någonting annat än att ligga på soffan. Tyvärr. Jag vill pyssla, men har inte materialet. Jag vill teckna, men har varken bra pennor eller papper. Jag vill träna, men har inte orken eller gymkortet för att kunna träna styrka. Jag har inte råd att göra någonting. Jag är i alla fall otroligt tacksam över att jag har min familj, sambo och hundar som förgyller vardagen på sina egna små vis.

Imorgon får jag se om jag kom in på någon av alla utbildningar jag sökt. Ser kanske inte så lovande ut, men vi får se. Kanske kommer in på något. Annars är planen att jobba hela hösten och vintern samtidigt som jag ska försöka få tag i ett till extrajobb (eller ett nytt) och i höst söka en djurskötarutbildning (tillsammans med ett par andra utbildningar). Jag har kommit fram till att jag vill jobba med människor och djur, men jag vet fortfarande inte exakt vad om jag ska vara helt ärlig.


Näää. Nu ska jag ner i tvättstugan och fortsätta panikera om livet. Hej och hå.

Jahaja. Här sitter jag, en 22-årig Roslagsbo som känner sig utnyttjad av sin arbetsplats och som har en lång och hektisk sommar framför sig. Att jobba inom vården är ingen dans på rosor som många tror. Att jobba inom äldreomsorgen innebär inte att äta kakor och dricka mjölk tillsammans med de gamla, som många tror. Att jobba inom vården, och äldreomsorgen, innebär för många att bli utnyttjade av sin arbetsplats, att vantrivas, att inte ha tid med de gamla, att vara inblandad i nedskärningar och pengasparande, att jobba med blanddiagnoser, att inte ha rätt kompetens för en viss diagnos, att bli sparkad/spottad på/riven/slagen av boende, att ha ett förbannat tungt ansvar över medicineringar, att finnas där trots att tiden inte finns där. Få förstår detta.

Ni förstår inte. På min arbetsplats, på min avdelning, finns det boende med psyk/demensdiagnos tillsammans med de som har vaskulär demens, alzheimers, alkoholdemens och frontallobsdemens. Dessa människor kan definitivt inte bemötas på samma sätt, och en människa med psykiska grunder i sin demens bör definitivt inte på med en människa som t.ex. har vaskulär demens. Det fungerar inte. Man kan inte ha en människa som sitter och skriker p.g.a. psykiska besvär tillsammans med en som går under BPSD. Men detta ser inte de som styr över vården. Alla slussas in på ett och samma ställe och där finns vi vårdpersonal som förväntas städa undan chefernas girighet och upprätthålla ställets rykte. Vi tar dagligen emot mer än vad vi borde tack vare en sådan simpel sak som att det finns blanddiagnoser på en och samma avdelning. Men när budgetsparande dessutom kommer in i bilden blir det nästintill outhärdligt. Vi får inte ens beställa upp Loka till våra boende längre - för att det är för dyrt. Våra boende får bekosta sin Loka själva numera. EN kaka till kaffet. Inte mer än EN järpe till maten, annars kanske det inte räcker till alla boende. Ta två portioner? Glöm det. Finns inte tillräckligt med mat till dem alla dagar. Detta är sjukt.

Jag personligen är timvikarie. Jag kan behandlas hur fan som helst av ledningen. Jag har inga rättigheter. Jag ska tacka att jag ens har ett jobb, för vikarier - det vill dem inte ens ha. Trots att det utåt låter så fint och att vi minsann behövs och att vi är så himla bra. Jag ska jobba 165 timmar på en månad. Helt okej egentligen, inga problem för min del så sett. Men när jag blir inkallad till enhetscheferna, får det sagt att datorsystemet sagt ifrån; att jag jobbar för mycket och EGENTLIGEN borde få vara mer ledig - då ska dem kringgå systemet och registrera mina pass på nästa månad istället, så systemet inte ser att jag jobbar för mycket. Är det okej? Det är helt jävla sjukt. Jag känner mig som en trasmatta man bara kan kasta runt med hur som helst utan att någon bryr sig.

Tack för det, vården. 

La Belle Epoque

Dagarna tickar på i sin lugna lilla mak. Är det inte jobb, så är det vila och träning och dagar som fylls med det som är bäst; en man jag älskar, två hundar som ger och tar kärlek. De senaste dagarna, förutom idag, har jag varit fri från arbete, men istället jobbat på min löpträning varannan dag och utökar distansen allteftersom - fantastiskt! Igår var distansen 2 km, vilket den kommer vara varje tisdag. På torsdagar ligger "snabbrundor" inplanerade, och det innebär att det är intervallträning. På lördagar så är långdistanspasset inplanerat, vilket de kommande tio veckorna sakta kommer jobba sig fram mot 10 km. Förra lördagen var det 3 km, och nu på lördag är det 3,5 km, och på en lördag om tio veckor är det 10 km alltså. Och när jag inte tränar så pluggar jag inför körkortet jag siktar på att ta till början av augusti. Sitter även i funderingar över huruvida jag ska införskaffa nytt löshår, eller om jag ska prova på att ha syntetiska dreads (de flätas in och fästes med gummisnoddar, och går alltså att ta ur när man ledsnar, och är inte alls som dreadlocks som är permanenta). Det lutar mest åt vanligt löshår, men då är mitt problem istället att jag inte vet om jag ska behålla det mörkt eller om jag ska blondera mig. Helst vill jag väl egentligen ljusa upp håret, men jag vet ju också att jag kommer ångra mig lika snabbt igen. BAH. Men det tåls att tänka på, för jag lär inte beställa något förrän i sommar vilket som. :-)

Igår kväll var jag och Mathias ute och gick en promenad med hundarna, som fick vara utan koppel. Är det några hundar som älskar att få springa utan koppel så är det fanimej dem! 

Vi var på "sligen" med mamma (och hennes hundar) en blåsig morgon och passade på att ta dessa bilder, bland annat, på våra små tanter. 

Jävlar.

Har så mycket att säga, men finner inte de rätta orden för att få ner det i skrift. Det är ett virrvarr av tankar och känslor, så pass många att det många gånger känns som att jag kommer sprängas. Jag vet varken det ena eller det andra, får inte bukt på någonting och ofta så känns det hopplöst. Jag tackar gudarna för att jag har en sådan fin sambo och för att jag har min familj. Det är dem som gör så jag kan skilja på verklighet och det känslorna spelar.  

Pengar är inte det viktigaste i livet, men när både kontot och plånboken ekar tom så är det inte lätt. En tom plånbok och ett tomt konto gör det svårt att mätta munnar, att skaffa kläder på kroppen, att hitta på säker och att träffa vänner. Hittills har jag haft det ganska lätt då jag inte är så stor i mun, inte har världens behov av nya kläder och att jag haft förstående vänner. Men jag tror de sistnämnda börjar tröttna på att jag skjuter upp träffarna mer och mer på grund av att jag inte har råd att åka buss. Allting gör mig så himla ledsen när jag inte ens kan påverka situationen vi sitter i. Men, men.

Börjar så smått återuppta tecknandet igen. Känns som att jag tappat allt, kan inte ens skugga snyggt längre. Oh well, övning ger färdighet.