Nu så. Om två dagar drar studierna igång för fullt, och mitt upp i det ska jag och sambon flytta. Det blir en intensiv vecka; jobba, studera, flytta, leva. Men det ska ändå bli spännande, även om jag är ganska ångestfylld inför det här med distansstudier trots allt - just det där med campusveckor. Jag vet redan nu att jag inte kommer kunna infinna mig på den första campusveckan då ekonomin inte riktigt räcker till (att flyga dit och bo där under fem dagar är ett par tusen kronor mer än vad jag har). Så det där får jag se till att lösa på något vis, vilket ju borde gå.

Annars då? Jag har återupptagit mitt löptränande och har faktiskt planerat in en runda ikväll vid 18-tiden. Om det inte ösregnar, för då skiter jag i det. Likväl har jag funderat på att återuppta bloggen lite mer seriöst och faktiskt skriva mycket mer om hur det går med studier, träningen, jobbet och sådant som bloggen var ämnad till från första början.

Såååååå. Nu ska jag vidare mot mina föräldrar medan sambon är på jobbet. Sedan blir det till att börja packa och leva fan. ;)

Hej och hå. Long time no see. Eller något sådant. 

Så, vad händer? Har just avslutat det hektiska sommarschemat på jobbet. Fortsätter att bli inbokad på fler pass, så kanske är augusti fylld av jobb som genererar pengar inför Ullared. Who knows? Just nu ligger sambon och sover efter att ha jobbat ett nattpass och jag ska snart ner i tvättstugan och se till att vi får rena kläder igen. Annars tänker jag inte göra så mycket idag; kanske tar en långpromenad senare ikväll.

Är inne i ett stadie där jag vill göra så otroligt mycket, hittar inspiration överallt - men orken och de små pengar som behövs till projekten finns inte där p.g.a. stress över livet. Jag har inte hunnit med någonting alls egentligen nu under sommaren för att jag har spenderat så mycket tid på jobbet, och när man är hemma eller väl är ledig så orkar man inte göra någonting annat än att ligga på soffan. Tyvärr. Jag vill pyssla, men har inte materialet. Jag vill teckna, men har varken bra pennor eller papper. Jag vill träna, men har inte orken eller gymkortet för att kunna träna styrka. Jag har inte råd att göra någonting. Jag är i alla fall otroligt tacksam över att jag har min familj, sambo och hundar som förgyller vardagen på sina egna små vis.

Imorgon får jag se om jag kom in på någon av alla utbildningar jag sökt. Ser kanske inte så lovande ut, men vi får se. Kanske kommer in på något. Annars är planen att jobba hela hösten och vintern samtidigt som jag ska försöka få tag i ett till extrajobb (eller ett nytt) och i höst söka en djurskötarutbildning (tillsammans med ett par andra utbildningar). Jag har kommit fram till att jag vill jobba med människor och djur, men jag vet fortfarande inte exakt vad om jag ska vara helt ärlig.


Näää. Nu ska jag ner i tvättstugan och fortsätta panikera om livet. Hej och hå.

Jahaja. Här sitter jag, en 22-årig Roslagsbo som känner sig utnyttjad av sin arbetsplats och som har en lång och hektisk sommar framför sig. Att jobba inom vården är ingen dans på rosor som många tror. Att jobba inom äldreomsorgen innebär inte att äta kakor och dricka mjölk tillsammans med de gamla, som många tror. Att jobba inom vården, och äldreomsorgen, innebär för många att bli utnyttjade av sin arbetsplats, att vantrivas, att inte ha tid med de gamla, att vara inblandad i nedskärningar och pengasparande, att jobba med blanddiagnoser, att inte ha rätt kompetens för en viss diagnos, att bli sparkad/spottad på/riven/slagen av boende, att ha ett förbannat tungt ansvar över medicineringar, att finnas där trots att tiden inte finns där. Få förstår detta.

Ni förstår inte. På min arbetsplats, på min avdelning, finns det boende med psyk/demensdiagnos tillsammans med de som har vaskulär demens, alzheimers, alkoholdemens och frontallobsdemens. Dessa människor kan definitivt inte bemötas på samma sätt, och en människa med psykiska grunder i sin demens bör definitivt inte på med en människa som t.ex. har vaskulär demens. Det fungerar inte. Man kan inte ha en människa som sitter och skriker p.g.a. psykiska besvär tillsammans med en som går under BPSD. Men detta ser inte de som styr över vården. Alla slussas in på ett och samma ställe och där finns vi vårdpersonal som förväntas städa undan chefernas girighet och upprätthålla ställets rykte. Vi tar dagligen emot mer än vad vi borde tack vare en sådan simpel sak som att det finns blanddiagnoser på en och samma avdelning. Men när budgetsparande dessutom kommer in i bilden blir det nästintill outhärdligt. Vi får inte ens beställa upp Loka till våra boende längre - för att det är för dyrt. Våra boende får bekosta sin Loka själva numera. EN kaka till kaffet. Inte mer än EN järpe till maten, annars kanske det inte räcker till alla boende. Ta två portioner? Glöm det. Finns inte tillräckligt med mat till dem alla dagar. Detta är sjukt.

Jag personligen är timvikarie. Jag kan behandlas hur fan som helst av ledningen. Jag har inga rättigheter. Jag ska tacka att jag ens har ett jobb, för vikarier - det vill dem inte ens ha. Trots att det utåt låter så fint och att vi minsann behövs och att vi är så himla bra. Jag ska jobba 165 timmar på en månad. Helt okej egentligen, inga problem för min del så sett. Men när jag blir inkallad till enhetscheferna, får det sagt att datorsystemet sagt ifrån; att jag jobbar för mycket och EGENTLIGEN borde få vara mer ledig - då ska dem kringgå systemet och registrera mina pass på nästa månad istället, så systemet inte ser att jag jobbar för mycket. Är det okej? Det är helt jävla sjukt. Jag känner mig som en trasmatta man bara kan kasta runt med hur som helst utan att någon bryr sig.

Tack för det, vården. 

La Belle Epoque

Dagarna tickar på i sin lugna lilla mak. Är det inte jobb, så är det vila och träning och dagar som fylls med det som är bäst; en man jag älskar, två hundar som ger och tar kärlek. De senaste dagarna, förutom idag, har jag varit fri från arbete, men istället jobbat på min löpträning varannan dag och utökar distansen allteftersom - fantastiskt! Igår var distansen 2 km, vilket den kommer vara varje tisdag. På torsdagar ligger "snabbrundor" inplanerade, och det innebär att det är intervallträning. På lördagar så är långdistanspasset inplanerat, vilket de kommande tio veckorna sakta kommer jobba sig fram mot 10 km. Förra lördagen var det 3 km, och nu på lördag är det 3,5 km, och på en lördag om tio veckor är det 10 km alltså. Och när jag inte tränar så pluggar jag inför körkortet jag siktar på att ta till början av augusti. Sitter även i funderingar över huruvida jag ska införskaffa nytt löshår, eller om jag ska prova på att ha syntetiska dreads (de flätas in och fästes med gummisnoddar, och går alltså att ta ur när man ledsnar, och är inte alls som dreadlocks som är permanenta). Det lutar mest åt vanligt löshår, men då är mitt problem istället att jag inte vet om jag ska behålla det mörkt eller om jag ska blondera mig. Helst vill jag väl egentligen ljusa upp håret, men jag vet ju också att jag kommer ångra mig lika snabbt igen. BAH. Men det tåls att tänka på, för jag lär inte beställa något förrän i sommar vilket som. :-)

Igår kväll var jag och Mathias ute och gick en promenad med hundarna, som fick vara utan koppel. Är det några hundar som älskar att få springa utan koppel så är det fanimej dem! 

Vi var på "sligen" med mamma (och hennes hundar) en blåsig morgon och passade på att ta dessa bilder, bland annat, på våra små tanter. 

Jävlar.

Har så mycket att säga, men finner inte de rätta orden för att få ner det i skrift. Det är ett virrvarr av tankar och känslor, så pass många att det många gånger känns som att jag kommer sprängas. Jag vet varken det ena eller det andra, får inte bukt på någonting och ofta så känns det hopplöst. Jag tackar gudarna för att jag har en sådan fin sambo och för att jag har min familj. Det är dem som gör så jag kan skilja på verklighet och det känslorna spelar.  

Pengar är inte det viktigaste i livet, men när både kontot och plånboken ekar tom så är det inte lätt. En tom plånbok och ett tomt konto gör det svårt att mätta munnar, att skaffa kläder på kroppen, att hitta på säker och att träffa vänner. Hittills har jag haft det ganska lätt då jag inte är så stor i mun, inte har världens behov av nya kläder och att jag haft förstående vänner. Men jag tror de sistnämnda börjar tröttna på att jag skjuter upp träffarna mer och mer på grund av att jag inte har råd att åka buss. Allting gör mig så himla ledsen när jag inte ens kan påverka situationen vi sitter i. Men, men.

Börjar så smått återuppta tecknandet igen. Känns som att jag tappat allt, kan inte ens skugga snyggt längre. Oh well, övning ger färdighet.

Nu är det gjort. Nu har jag sökt mina utbildningar som jag grubblat och tänkt på i flera månader. Tre stycken distansutbildningar, och fyra stycken ortsbaserade utbildningar. 1:an är distans, 2-3-4 är ortsplacerade, 5 distans, 6 ortsplacerad och 7 distans. Självklart hoppas jag mest på socionomprogrammet eller på kostvetarprogrammet, men nu känns det som att det faktiskt inte spelar någon roll. Alla utbildningarna är till något jag vill bli.

Jag kommer söka dessa utbildningar imorgon:

• Socionomprogrammet
  - Norrtälje, distans
  - Stockholms universitet
  - Ev. Uppsala universitet
• Arpetsterapeutprogrammet
  - Luleå, distans 
• Beteendevetenskapliga programmet
  - Härnösand, distans
• Kostvetarprogrammet
  - Uppsala universitet

Jag känner att det är vad jag vill arbeta med egentligen. Det känns inte okej längre att göra vad alla andra sagt att jag borde göra och vad jag borde bli. Anledningen till att jag från början sökt till lärarprogrammen är för att jag lyssnat för mycket på folk i min omgivning då de sagt att det är den säkraste utbildningen; lätt att komma in, lätt att få jobb, finns alltid jobb inom yrket och så vidare. Och som färsking direkt från gymnasiet så är det ju klart att man lyssnar och bli påverkad av sådant. Men nu har jag studerat vid 3 lärarprogram och känner fortfarande att jag inte passar som lärare vad gällande mina egna känslor. Jag vill hellre bli handläggare inom barn- och omsorg eller inom äldrevården, eller arbetsterapeut. Jag vill hjälpa människor på ett annat sätt än att lära dem. Jag kan inte påverka hela Sverige med mitt val av yrke, men jag kan göra skillnad för några individer och det räcker för mig. Jag har ju viss erfarenhet av sådant i och med min syster och mitt vikariat på äldreboendet. Jag vet hur mycket en handläggares felaktiga val kan påverka en familj eller en individ. Nu vet ju jag också att det inte är enbart jag som socionom då som får ta ett beslut, men nog fan kan jag kriga för familjens/individens skull i alla fall. Jag kan bry mig. Visa att jag bryr mig. Det enda som just nu verkligen oroar mig är hur jag, om jag blir antagen till Uppsala igen, ska finansiera bussresorna. Förhoppningsvis kanske, kanske, kanske, kanske, jag har ett körkort till dess (vilket ju är en sporre för mig att se till att det sker) och då är jag inte i lika stort behov av ett busskort, även om jag inte kan pendla med bil hela tiden heller. Jag har kikat lite på stipendier man kan söka, vilket jag då kommer göra för den sakens skull och så ska jag ge mig fan på att samla ihop resterande HP-poäng för att söka CSN igen. Så en plan har jag ju, den ska bara gälla att få den att fungera också. 

Att vara ensam hemma brukar betyda lugn och ro och tid till att göra precis det man vill. Så eftersom sambon jobbar kväll så ska jag försöka få lite gjort, typ som att röja upp i sinnet. Jag har de senaste veckorna känt mig som ett vrak på grund av att allt har varit motgångar i omgångar. Är det inte ekonomiskt så är det något annat och är det inte det så är det något helt annat och så vidare. Jag har fortfarande svårt att acceptera att jag inte kan gå till gymmet, jag har svårt att acceptera att jag inte har råd att åka till skolan (som jag ju förvisso ändå inte vill åka till egentligen, men det är en annan femma), jag har svårt att hantera alla känslor som kommer i vågor hela tiden och jag har svårt att hantera allt som har med kropp och knopp att göra. På senaste tiden har det varit som om jag var tillbaka på andra året i gymnasiet och tyckte jag var tjockast i världen och inte ville och/eller åt. Nu är det dock så att tankarna är desamma som då men jag äter i alla fall; helt fel saker såklart. Godis, godis, godis. Jag kan inte släppa sockerbehovet och det gör mig rädd och arg på samma gång. Arg för att jag är så pass förbannat beroende och det är löjligt och rädd för att jag inte vill sluta som något "dåligt". Allt släpper inte och ordnar sig bara för att man blir vuxen.

Jag ska i alla fall försöka hitta en balans mellan allting. Jag ska få in mer rutin på att träna, på mina måltider (inte bara för hjärnans skull, utan också för magen), börja ha lite mer egentid, sätta mig och skriva ner mina känslor under dagen för att få avreagera mig och sysselsätta mig mer. Jag vet att jag måste börja ta bättre hand om mig själv, och som min kloka far säger: bli mer självisk ibland. Hela dagarna fylls med tankar om att jag för det mesta inte duger. Att jag kanske inte säger att jag älskar min sambo tillräckligt mycket, att jag gör för lite för honom eller i hushållet, att jag inte är tillräckligt bra för att få mer arbetspass, att jag är för dålig för att vara en universitetsstuderande och så vidare. Allt blir i en ond cirkel som skapar både medveten och omedveten stress för mig och jag mår bara sämre och sämre. Jag vet att det inte går att kompensera med att strunta i maten, som sedan gymnasiet varit min trygga utväg (hur blond är man då liksom?), utan jag måste själv ta ansvar med lite jävlaranamma och ställa mig öga mot öga mot problemen.

• Jag har bestämt mig för att var- till varannan dag ta en joggingrunda på morgon mellan 11-14 och på kvällen mellan 18-20 någon gång ta en promenad.
• Jag ska söka in till socionomprogrammet, dietistprogrammet, beteendevetarprogrammet och kriminologprogrammet. Jag vill inte bli lärare. Varken ämnes-, grund-, eller förskollärare. Jag har provat på alla programmet och det känns inte rätt. Jag tycker om yrkena, men jag vill inte lägga ner flera års utbildning på någonting som jag faktiskt inte vill bli.
• Jag ska försöka rensa ut socker ur min kost. Jag ska försöka hålla mig till frukost, lunch och middag med något mellanmål för blodsockret och magens skull. Jag ska verkligen försöka. 
• Jag ska börja skriva ner mina tankar och känslor och sammanfatta dagarna för att få bearbeta alla tankar. 

Hej hopp i full galopp!

Tiden flyger iväg, som alltid. Jag har legat på latsidan med träningen sedan slutet av förra månaden nu. Var ute och sprang tre dagar i veckan fram till i fredags dock, så helt lat har jag väl heller inte varit. Men har ändå bestämt mig för att vila upp mig fram till på måndag, för att sedan återuppta träningen. Då jag inte har råd med gymkort bestämde jag mig för att lägga upp träningen på följande vis; löpning tre dagar/v och powerwalks 4 dagar/v. Har även bestämt mig för att börja med en egen variant av LCHF. Kommer äta så mycket LCHF som möjligt, men fortfarande tillåta en skiva bröd till frukost, kvarg, naturell yoghurt och viss frukt. Allt för att jag läst så mycket om hur bra LCHF ska vara för uppblåsta och ömma magar (IBS-magar), så ska ge det en chans för att se om min mage tänker vara nöjd ett tag.

Nu ska jag gå och sätta mig och titta på snubben som spelar, wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiie.

Vuxenlivet.
Vuxenlivet vill fortsätta att sätta käppar i hjulet för mig. Först är det jävligt ont om pengar, sedan visar det sig att vikarien på gymmet misslyckades med mitt gymkort jag trodde jag ordnat förra månaden men varpå det igår visade sig att han gjort helt fel och att jag, för att få kortet att bli helt giltigt, skulle behöva betala allt på plats - finns pengar för det? Nej. En hel jävla månad har jag slitit arslet av mig på gymmet, känt mig helt fantastisk för att jag äntligen kommit igång med träningen och hade ett mål i sikte som det för varje gymdag kändes som att jag skulle kunna klara. Allt slogs i spillror igår. Inte nog med det så finns ännu en räkning som ska betalas som det inte riktigt finns pengar för, skolan går mer och mer åt fanders och på det så kommer det fram med att en hundköpare var funtad. Allt kommer på en och samma gång och det får mig att bara vilja ge upp allt. Jag var tydligen inte ämnad för att ha "fitnessmål", inte ämnad för att för en gångs skull ha det gott och säkert med pengar, få skolan att gå bra, kunna vara delaktig i en hundförsäljning som blir bra.

Jag tyngs av skuldkänslor gentemot Amber, gentemot mina syskon, gentemot mina föräldrar, gentemot mina egna hundar och gentemot min egen sambo. Det är alltid någonting som gör att någon part blir sviken, alltid gör någon part ledsen eller förstör för någon part. Jag tycks aldrig riktigt kunna hålla en balans, få någonting att gå bra och lämna någon 100% nöjd. Motgång på motgång på motgång. Är det okej att bara få lägga sig ner och gråta?

Jag saknar min bästaste vän. <3

Jag har nu levt i något slags vuxenliv sedan augusti, men har uppenbarligen fortfarande inte lärt mig att strukturerat lägga upp min vardag. Men en orkar ju inte göra sådant?! Det är ju dödstråkigt. Jag betvivlar starkt att jag någonsin kommer att vara oerhört strukturerad och effektiv med sådana här vardagssysslor oavsett om jag fyller trettio eller femtio. Dagarna går och går och går, men uträttar jag något? Om det räknas med att ligga på soffan och vara slö tillsammans med hundarna och däremellan träna så antar jag att jag lyckas. Men sedan tittar man på vad andra människor uträttar under en normal dag och så får man sig en käftsmäll. 

En otroligt relevant lista över grejer jag verkligen borde göra men inte gör

1. Städa
2. Ge hundarna mat
3. Plugga lite
4. Gå och handla
5. Diska


Viktiga saker jag faktiskt gjort idag

1. Bäddat sängen
2. Ätit
3. Tränat
4. Ringt CSN och fått bättre betalningsvillkor )vuxet, jag vet)
5. Varit ute med hundarna

För två dagar sedan fyllde jag 22, och min älskade syster fyllde 19. Inte nog med att min garderob fick välbehövligt tillskott i form av fina kläder av min familj, så fick jag två träningströjor av min sambo och en blomma och choklad av hans föräldrar. Dagen var fantastisk! Allt känns bara så sjukt att numera fira på två ställen och inte på ett som alltid förr, och varje gång jag går från "barndomshemmet" så svider det både i hjärtat och bakom ögonlocken. Men jag antar att det tar ett tag att vänja sig vid allt, som med det mesta annat. Jag har i alla fall lyckats upprätthålla det där med att äta mina grönsaker varje dag, och det är jag lite stolt över. Dessutom får jag i mig mina proteiner så muskelflickorna vääääääääxeeeeer! Tränar 4-5 gånger i veckan och allt känns fantastiskt med träningen, och visst är jag noga med att inte träna muskelgrupperna för mycket och ofta. Kung!

TJA TJA OMVÄRLDEN.
Livet är ganska stressigt just nu. Uppgift, som inte ens är halvklar, ska vara inlämnad på fredag, jobbpass öser över mig (tackar och bockar) och träningen ska upprätthållas och ett normalt samboliv med tre hundar likaså. Har en mage som hatar all oregelbundenhet och är svullen som ett jäkla kioskmongo på hasch. Blir galen! Träningen är ett av de största fokuseringsmomenten just nu då jag verkligen vill ta tag i mig själv och bli en sund människa (igen?), det får liksom vara slut med att äta 99% godsaker och sedan vara så äcklad att den riktiga maten hamnar i skymundan; vare sig jag eller kroppen mår bra av det. Så just nu ligger den mesta fokusen på att faktiskt försöka avvänja mig vid socker i största möjliga mån och försöka få i mig lite bättre mat, för det är så jag har hört att muskler blir byggda ;-) (regelbundna måltider/sovtider/rutiner vore inte fel det heller). Annars så ska jag se till att få den där jävla uppgiften klar. Typ nu.