Jävlar.

Har så mycket att säga, men finner inte de rätta orden för att få ner det i skrift. Det är ett virrvarr av tankar och känslor, så pass många att det många gånger känns som att jag kommer sprängas. Jag vet varken det ena eller det andra, får inte bukt på någonting och ofta så känns det hopplöst. Jag tackar gudarna för att jag har en sådan fin sambo och för att jag har min familj. Det är dem som gör så jag kan skilja på verklighet och det känslorna spelar.  

Pengar är inte det viktigaste i livet, men när både kontot och plånboken ekar tom så är det inte lätt. En tom plånbok och ett tomt konto gör det svårt att mätta munnar, att skaffa kläder på kroppen, att hitta på säker och att träffa vänner. Hittills har jag haft det ganska lätt då jag inte är så stor i mun, inte har världens behov av nya kläder och att jag haft förstående vänner. Men jag tror de sistnämnda börjar tröttna på att jag skjuter upp träffarna mer och mer på grund av att jag inte har råd att åka buss. Allting gör mig så himla ledsen när jag inte ens kan påverka situationen vi sitter i. Men, men.

Börjar så smått återuppta tecknandet igen. Känns som att jag tappat allt, kan inte ens skugga snyggt längre. Oh well, övning ger färdighet.