Jahaja. Här sitter jag, en 22-årig Roslagsbo som känner sig utnyttjad av sin arbetsplats och som har en lång och hektisk sommar framför sig. Att jobba inom vården är ingen dans på rosor som många tror. Att jobba inom äldreomsorgen innebär inte att äta kakor och dricka mjölk tillsammans med de gamla, som många tror. Att jobba inom vården, och äldreomsorgen, innebär för många att bli utnyttjade av sin arbetsplats, att vantrivas, att inte ha tid med de gamla, att vara inblandad i nedskärningar och pengasparande, att jobba med blanddiagnoser, att inte ha rätt kompetens för en viss diagnos, att bli sparkad/spottad på/riven/slagen av boende, att ha ett förbannat tungt ansvar över medicineringar, att finnas där trots att tiden inte finns där. Få förstår detta.

Ni förstår inte. På min arbetsplats, på min avdelning, finns det boende med psyk/demensdiagnos tillsammans med de som har vaskulär demens, alzheimers, alkoholdemens och frontallobsdemens. Dessa människor kan definitivt inte bemötas på samma sätt, och en människa med psykiska grunder i sin demens bör definitivt inte på med en människa som t.ex. har vaskulär demens. Det fungerar inte. Man kan inte ha en människa som sitter och skriker p.g.a. psykiska besvär tillsammans med en som går under BPSD. Men detta ser inte de som styr över vården. Alla slussas in på ett och samma ställe och där finns vi vårdpersonal som förväntas städa undan chefernas girighet och upprätthålla ställets rykte. Vi tar dagligen emot mer än vad vi borde tack vare en sådan simpel sak som att det finns blanddiagnoser på en och samma avdelning. Men när budgetsparande dessutom kommer in i bilden blir det nästintill outhärdligt. Vi får inte ens beställa upp Loka till våra boende längre - för att det är för dyrt. Våra boende får bekosta sin Loka själva numera. EN kaka till kaffet. Inte mer än EN järpe till maten, annars kanske det inte räcker till alla boende. Ta två portioner? Glöm det. Finns inte tillräckligt med mat till dem alla dagar. Detta är sjukt.

Jag personligen är timvikarie. Jag kan behandlas hur fan som helst av ledningen. Jag har inga rättigheter. Jag ska tacka att jag ens har ett jobb, för vikarier - det vill dem inte ens ha. Trots att det utåt låter så fint och att vi minsann behövs och att vi är så himla bra. Jag ska jobba 165 timmar på en månad. Helt okej egentligen, inga problem för min del så sett. Men när jag blir inkallad till enhetscheferna, får det sagt att datorsystemet sagt ifrån; att jag jobbar för mycket och EGENTLIGEN borde få vara mer ledig - då ska dem kringgå systemet och registrera mina pass på nästa månad istället, så systemet inte ser att jag jobbar för mycket. Är det okej? Det är helt jävla sjukt. Jag känner mig som en trasmatta man bara kan kasta runt med hur som helst utan att någon bryr sig.

Tack för det, vården.